I mai, og her er en vesentlig del av hvorfor arbeiderbevegelsen er en strengt tatt nødvendighet i forsvar av vanlige mennesker mot kapitalismen, slik det var før under her er det en av få øyenvittnebeskrivelser til noe som i mangt og mye illustrerer før, og idag går vi i tåg,og politiet beskytter oss, bra tidene endres gitt

Sonjar Sjöberg påminner om Morden i Ådalen 1931

Morden i Ådalen 1931 - det är ett begrepp i den svenska arbetarrörelsens historia. Många har hört talas om att det var då, militär sköt skarpt mot fredligt demonstrerande arbetare, men orsakerna till händelserna är okända fär många.

En av de få ögonvittnen till denna klasstrid som fortfarande är i liv, är Sonjar Sjöberg, nu 83 år gammal, boende i Södertälje. 1931 var han 17 år, ungkommunist, och jobbade vid pappersmassefabriken i Svanö. Han berättar om händelserna den 14 maj för 66 år sedan som om de avspelat sig i går. De har för alltid inristat sig i hans minne och medvetet och omedvetet präglat hela hans liv:

*

Ådalen och hela bygden var hårt sargat av arbetslöshet. 1930-talet var klasstridernas och den reaktionära frammarschens tid. Arbetsköparna i hela landet gick till offensiv för att sänka lönerna, berättar Sonjar och kan inte låta bli att dra paralleller till situationen i dag. Men inte utan stolthet minns han att arbetarna då tog upp kampen för sina rättigheter. Textilarbetarna och Halmstads brädgårdsarbetare hade lyckats att försvara sina löner.

Då såg industriägaren Versteghs vid Marmaverken i Gävleborgs län stunden kommen att statuera exempel och krävde att arbetarna skulle gå med på en lönesänkning. Arbetarna och facket vägrade, timlönen på 1:18 var redan i underkant. Det blev strid om avtalet. Strejk. När Versteghts inte fick sin vilja igenom, försökte han dra med andra industrier utefter Ångermanälven i konflikten. Men transportarbetarna svarade med att vägra forsla gods till och från dessa företag. Då sökte Verstegh ordna lastningen av massan med hjälp av strejkbrytare från ett företag i Ådalen som ägdes av samma konsern.

När arbetarna fick reda på att strejkbrytare anlänt till Sandviken den 13 maj på morgonen, gick de ombord på fartyget och försökte övertyga strejkbrytarna att låta bli gå arbetsköparnas ärende. Men strejkbrytarna vägrade att lämna fartyget - då vinchades en del av dem helt enkelt upp från lastrummen av de strejkande. Strejkbrytarna insåg sitt underläge och lämnade fartyget och lovade att också ge sig av från Ådalen. När det stod klart för stuveriägaren att han inte skulle kunna utnyttja strejkbrytarna, krävde han tillstånd att inkalla militär. Myndigheterna var inte sena att uppfylla arbetsköparnas önskemål.

Soldaterna anlände redan samma dag och inkvarterades på järnvägsstationen i Lunde.

De fackliga ledarna sammankallade till ett möte i Frånö Folkets Hus för att diskutera framkomstmöjligheter. Det kom så mycket folk att man inte fick plats inomhus utan fick flytta mötet utomhus. Därefter väntade de i flera timmar på att ledningen, som dragit sig tillbaka för beslut, skulle komma ut och redogöra vad man kommit fram till.

När inget hördes, fick jobbarna nog, och ropet svepte runt: “Nu går vi mot Lunde!”

Mer än 5 000 människor hade nu samlats, och med fackföreningens fanor i spetsen satte sig demonstrationståget i rörelse mot Lunde. Sonjar och hans ett år äldre bror Soldan hamnade någonstans i täten.

- När vi kom fram till Lunde, möttes vi av militärkedjan. En sergeant - Rask var hans namn, fick vi senare veta, - red fram, tillsammans med kapten Mesterton och furir Tapper. Kaptenen skrek halt. Men tåget gick inte att stoppa, de längre bak såg ju inte vad som hände där framme och tryckte på. I tumulten stegrades sig sergeant Rask:s häst och han avfyrade ett skott med sin pistol. Detta var signalen för militären som låg i skytteställning.

Blod flöt,de första skadade segnade ner, men längre bak i demonstrationståget förstod man inte vad som höll på att ske och ropade: “Stå kvar, de skjuter bara med lösa skott”. I samma ögonblick föll arbetaren Erik Bergström ihop och dog inför ögonen på de som gick i främsta ledet.

Det var inga lösa skott - militären hade inkallats för att till varje pris krossa arbetaraktionen och försvara det rådande kapitalistiska systemet.

Fem arbetare miste livet i kampen för sitt bröd. “Arkebuserad av okända kulor”, som det står på gravstenen. Men var de verkligen okända? Det var reaktionens kulor, militären som av staten utkommenderads för att tysta arbetarprotest mot hunger och svält.

- Folk i trakten visste precis vem de skyldiga var, berättar Sonjar. Efteråt rådde rena upprorsstämningen. Beslut fattades om generalstrejk, som pågick en hel vecka, tills militär och strejkbrytare hade lämnat Ådalen. Även polisen försvann, rädda för arbetarnas övermakt.

- På dagen då de mördade skulle begravas, ringde polisen till strejkledningen och frågade, om de skulle komma och svara för ordningen. Självklart avvisades deras “hjälp” . 25 000 människor följde de mördade till graven den 21 maj - lugn och värdig, en jättedemonstration mot reaktionen.

*

Sonjar blir fortfarande upprörd när han berättar att det inte vag nog med militärens överfall och fem mördare. Staten fullföljde sin klasspolitik, som militärinsatsen mot de demonstrerade innebar, med klassrättvisa. Det var de radikala arbetarna som skulle straffas för de ohyggliga morden!

Den stridbare ordföranden för det kommunistiska partidistriktet, Axel Nordström, fick det längsta straffet, han dömdes till 2,5 års fängelse för anstiftan till uppror. När halva tiden hade gått uppmanades han att begära nåd för resterande tid. Axel svarade: “Eftersom jag inte gjort något olagligt, kan jag inte heller begära nåd!”

Ytterligare ett antal arbetare från Ådalen dömdes till straffarbete.

Också SKP:s ordförande Sven Linderot, som talat på ett protestmöte mot polisöverfall, dömdes till åtta månaders straffarbete.

Efterspelet för mördarna, som så småningom tvingades fram, blev farsartat och löjligt lindrigt. Kommenderande officeraren Mesterton dömdes till tio dagars husarrest - utan bevakning. Samma “straff” fick en löjtnant, medan furiren fich tre dagars arrest utan bevakning.

En enkel räkning kan illustrera dåtidens klassamhälle: Mördarna fick allt i allt 21 dagars arrest utan bevakning. De överfallna och de som solidariserat sig med dessa, dömdes till 156 månaders straffarbete och fängelse! Dessutom belades de med dryga bötesbelopp.

Utöver dessa statliga sanktioner tog arbetsköparna hämnd för Ådalen-upproret på sitt sätt Tusentals arbetare förlorade jobbet. Många familjer vräktes från sina hem.

Från fabriken i Svanö, där Sonjar var anställd, var det 40 stycken som fick sparken. Sonjar sökte därefter ett otal arbeten i hemtrakten, men “papperen” kom alltid före honom och Sonjar tvingades att flytta söderut. Han hamnade så småningom på Scania Vabis i Södertälje, där han arbetade ända fram till pensioneringen. Under alla dessa år var Sonjar politiskt aktiv, hade ett flertal fackliga uppdrag och dagtingade aldrig om sin kommunistiska övertygelse.

Lennart Prottas

kilde